Honest shit

Okej, vi kör ett mer öppet, ärligt inlägg nu. Inte bara "idag har jag gjort bla bla bla". Som sagt, honest. Och långt.
 
Just nu har jag en period när jag mår rätt pissigt faktiskt. Vet inte ens varför, jag bara är jäkligt depp. Behöver nog inte ens skriva att det suger rätt hårt. 
 
Och när jag mår dåligt tänker jag mycket. Eller ja, mer än vanligt. Jag brukar tänka på mitt liv, min framtid, vad jag vill göra, vad jag inte vill göra. Saker som tynger mig. Saker som skulle göra mig glad. Jag tänker på det mesta. 
 
Och jag känner mig verkligen så sjukt lost. Jag har ingen aning om vad jag vill. Så kanske jag vaknar i morgon och tänker att "Yes! Nu vet jag vad jag vill göra! Jag vill bli flygvärdinna!!" och är aspepp på att jag äntligen känner vilja att göra något igen. Och nästa dag är jag tillbaka igen - brutal ångest över att inte veta. Jag hatar att inte veta. Och jag hatar att inte vilja. För just nu saknar jag vilja totalt. Jag bryr mig liksom inte. Men jag vill bry mig. 
 
I såna här stunder saknar jag min pappa extra mycket. Jag saknar honom varje dag, trots att det är fem år sedan i slutet på oktober. Fem år sedan han lämnade oss. Fem år sedan mitt liv vändes upp och ner på. Det har alltid varit syrran och mamma - jag och pappa. Alltid. Syrran och pappa kom aldrig överens. Men jag stod pappa nära. Visst, han var inte perfekt. Vi hade våra problem, och det fanns stunder då jag kände att jag verkligen hatade honom. Men i slutändan fanns han alltid där. 
 
Varje dag när jag kom hem från skolan fanns han där, frågade hur min dag hade varit. Ibland svarade jag kort och gick upp på mitt rum, men oftast stod vi i köket och pratade om allt mellan himmel och jord - ibland tjugo minuter, ibland tre timmar. Han såg mig, han lyssnade på mig. Och framförallt - han dömde mig aldrig. 
 
Det var alltid pappa som hjälpte mig med skolarbetet. Det var en av sakerna vi hade gemensamt - skolan. Pappa var välutbildad och har haft en hel del meriterande arbeten genom åren. Han var dessutom en av de mest allmänbildade personerna jag har träffat. Nästan vad jag än behövde hjälp med kunde jag fråga pappa och han hade svaret. Och hade han inte svaret hjälpte han mig att ta reda på det och lösa problemet ändå. 
 
Det var pappa som uppmuntrade mig när det kom till min framtid. Han talade aldrig om vad jag skulle göra, jag fick alltid ta mina egna beslut. Men det fanns något där, något som fick mig att vilja bli något bra. Utbildning, arbete etc. var mellan mig och pappa. När jag bytte inriktning på gymnasiet och började läsa juridik tog jag med boken hem och lät pappa förklara vad de nya, svåra juridiktermerna betydde. Samma med matten. Hade jag någon svår läxa brukade alltid pappa hjälpa mig med talen. 
 
Så när han dog försvann min ork och vilja att plugga. Man kan väl säga att min motivation dog med honom. Tredje året på gymnasiet lyckades jag komma tillbaka en smula, jag lyckades hitta viss ork och motivation. Sedan vilade jag upp mig över sommaren efter studenten. Och på hösten kände jag mig som ny. Jag älskade att jobba i skolan, och det var så skönt att känna viljan igen. Jag ville till och med börja plugga - så jag sökte till college i USA. Och kom in. Men tackade nej. Det kändes inte rätt just då, och det är ingenting jag ångrar. Men visst kan jag undra hur mitt liv skulle sett ut nu om jag åkt till Kalifornien i höstas. 
 
Motivationen höll dock bara i sig i 1,5-2 år, för nu har jag en svacka igen. Och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Sist gång bara jag vaknade en dag och kände att Nej, det här är inte jag. Jag vill vara glad igen. Och sen började jag kämpa mig tillbaka. Men jag har inte kommit dit än, till uppvaknandet. För just nu orkar jag inte. Just nu vet jag inte vad jag vill. Och det suger. För jag är van att veta exakt vad jag vill. Jag har alltid haft idéer i huvudet om vad jag vill och vilken riktning jag ska gå. Men det är som att jag tappat kartan och kompassen på vägen, och just nu famlar i blindo för att försöka hitta en skylt som kan peka ut vilken riktning jag ska gå.
 
Det här är dock inget jag brukar tala om för folk. Utåt ler jag och pratar om än det ena, än det andra. Utåt verkar jag lika glad som alltid. Men på insidan känner jag mig vilsen.
 
På båda skolorna jag har arbetat har flera elever frågat varför jag skrattar hela tiden. Jag har brukat svara något i stil med: "Jag är helt enkelt väldigt glad som person! Men det är väl bra att jag skrattar? Eller vill du att jag ska gråta istället?" Och sen har jag skrattat lite till. Det får mig att tänka på ett citat som jag snubblade över en gång. Egentligen har jag aldrig vetat varför jag alltid skrattar. För jag kan hålla med barnen, jag skrattar mycket, jag kan liksom inte låta bli. Men egentligen har jag ju aldrig känt mig sådär överdrivet glad. Så det kanske ligger något i citatet trots allt.
 
"When a person laughs too much, even on stupid things, that person is sad deep inside. When a person sleeps a lot, that person is lonely."