Miss Waffles

Som ni vet, så jobbar jag som SVA-lärare. Och det är superkul! Och väldigt lärorikt. Hela min klass är från Afghanistan och dessutom är alla muslimer. Det betyder att det finns rätt stora kulturella skillnader mot vad jag är van vid, och det finns därför massor att lära - både för mig och dem.

 

Efter att ha vikarierat i skolan i ca ett och ett halvt läsår kan jag säga att det finns en hel del skillnader på svenskfödda elever och mina elever. Många svenska elever är lata. Helt ärligt. Många i Sverige är sjukt lata och tar verkligen skolan för givet. Det är något man tvingas till. För vissa är det nästan en plåga att behöva gå i skolan.

 

De elever som jag jobbar med däremot har ett helt annat driv. De vill lära sig saker. De är motiverade och ambitiösa (ja, nu generaliserar jag. Det finns även de som skiter i skolan, men det är en liten, liten bråkdel) och kämpar stenhårt för att lära sig. Behöver jag säga att det är skitkul att se den glöden?!

 

Ytterligare en skillnad är att de killarna jag jobbar med är väldigt artiga, något som vi i Sverige har tappat (ja, det finns fortfarande artighet i Sverige också, men ni måste hålla med om att ungdomar idag inte är så värst artiga? Myself included haha). Dessa killar drar ut stolen om jag ska sätta mig vid deras bord i matsalen till exempel. Första gången fick jag typ en chock haha! De använder även tack och varsågod mer flitigt än vad jag är van vid att svenska elever gör.

 

Sen har vi även skillnaden vad gäller att lyssna på auktoriteter. Dessa killar har en helt annan attityd. Lite smått nonchalanta när det kommer till att ta order. Vill de inte göra engelskläxan så gör de inte det. Därför måste man verkligen vara tydlig och visa att man menar det man säger. Att köra med tomma hot är en värdelös metod (det är det alltid enligt mig, man ska stå för vad man säger! Men hos dessa elever har det NOLL effekt). Men då kanske ni undrar lite hur jag tänker, eftersom jag i mitt förra inlägg skrev att jag har en lite mer avslappnad relation till eleverna. Min filosofi är att vara tydlig, men inte sträng. "Sträng" låter så negativt i mina öron. Jag tänker typ på förr i tiden när barnaga var en välanvänd metod haha, och det är ju inte direkt positivt... Så med andra ord; jag är tydlig och menar det jag säger, men jag skriker inte. Om det inte är nödvändigt. Ett fåtal gånger har jag behövt höja rösten, men jag har nog bara skrikit på eleverna två gånger - båda var när jag vikarierade innan jag började med SVA.

 

Som sagt, det finns skillnader. Ganska mycket skillnader. Och detta är väl de återkommande skillnaderna som jag märkt. En del positiva, en del mindre positiva.

 

Juste, en skillnad till. Nästan alla mina elever är helt crazy about money. Ska de välja jobb måste det vara välbetalt (I know how you feel my brooos, typ). Visst, många tonåringar drömmer om att bli rika. Men det här är på en helt ny nivå. De är verkligen obsessed av pengar. Visserligen inte jättekonstigt eftersom många förlorat ALLT - redan innan de kom till Sverige. Det är inte direkt någon dans på rosor för afghaner att bo i Iran. Men ja, jag förstår verkligen grejen med att vilja tjäna mycket pengar. Det är bara lite kul att det är typ alla.

 

Men nu ska jag dra och käka (skolmat for the win - eller?) och sen är det dags att jobba igen.